En återträff för skolklassen tjugo år senare, handlar om en flicka som blev mobbad genom hela skolan. Stark film med ett ständigt aktuellt ämne.
Började tänka tillbaka till min skoltid. Jag tror det var i fjärde klass jag plötsligt blev hackkyckling för några stycken elever i samma klass. Varje rast sökte de upp mig på skolgården och började knuffa mig emellan sig. Knuffarna kunde bli så hårda att jag föll omkull, de tyckte tydligen det var väldigt kul. Särskilt en pojke, han var varken större eller tyngre än mig. Väldigt kaxig när han hade gruppen kring sig. Jag ville inte ha bråk så jag knuffade eller slog aldrig tillbaka, blev då kallad fegis och blev skrattade åt. Efter som de aldrig verkade tröttna på denna mobbning av mig bestämde jag mig till slut att själv se till att det blev slut på det. Så en rast när ledaren stod mitt framför mig och knuffade mig tog jag sikte på hans näsa, och utan förvarning slog jag så hårt jag kunde och fick in en riktig fullträff så näsblodet sprutade ur bägge näsborrarna på honom.
Samtidigt ringde det in och min plågoande kom in i skolsalen med en blodig näsduk för ansiktet.
Jag sa att det var jag som slagit honom, min lärare tog mig i örat och släpade mig till rektorn.
Rektorn som för övrigt var kusin med min pappa blev förvånad när han hörde vad jag gjort. Rapport till mina föräldrar så klart, pojkens kläder var blodiga och borde ersättas ansågs det, och vem ska betala?
Jo han som slog naturligtvis. Tänkte detta blir inte roligt att komma hem till farsan efter detta.
Konstigt nog sa han bara åt mig att inte göra om det, och han hoppades detta skulle med det här ta slut.
Det var precis vad som hände, ingen bråkade mer med mig under de år vi hade kvar i skolan.
En gång till har jag varit i slagsmål.
Var 18 år och skinnknutte, vi knuttar höll till på café National på rudbecksgatan i Örebro.
En lördag hade jag klätt mig i nyinköpt blazer och nya byxor, lånat farsans Volvo Pv 544
För jag ville imponera på en tjej jag tyckte om och därför klätt upp mig. Vi satt på fiket bland de andra knuttarna i vårt gäng. Kaffe och gräddbakelse hade kommit på bordet när ett gäng raggare från Stockholm kom in på fiket. En av dem gick fram till min bordsdam och körde ett skitigt finger i hennes gräddbakelse och slickade i sig.
Det krävdes då av mig att jag flyger upp och skriker vad f-n gör dudin jävla apskalle följ med ut på gården om du törs.
Jag hade bedömt at jag var större och med längre räckvidd än han, men jag hoppades han skulle fega ur och ta sina kompisar och dra vidare till Karlskoga och racertävlingarna där dit de var på väg.
Tråkigt nog ansåg han det var dags att ge bonnläppen en lektion och drog med mig ut.
Hjälp tänkte jag, vad gör jag? Här gäller det att med mina längre armar hålla honom ifrån mig så han inte får ner mig i gruset med mina nya kläder.
Få se om du kan träffa mig skrek han, tänkte på skolgården, inget att be för här tänkte jag och tog sikte på hans näsa och klippte till så mycket jag kunde och hoppades att stridslusten gått ur raggaren.
Men hej vad jag bedrog mig han kom uppfarande och rusade emot mig, fick in en fullträff till på en blödande näsa. När han kravlade kring i gruset bad jag hans kompisar med gråten i halsen att de skulle ta med honom och försvinna.
Ånej sa en av dem, vi har väntat länge på att någon ska bulta lite vett i honom så banka på du!
Vet inte hur många gånger han blev nedslagen innan hans kompisar tyckte det räckte och drog vidare till Gelleråsen och biltävlingen.
Snytingen jag gav i skolan var nog nödvändig, men det andra handgemänget är inget jag är stolt över måste jag säga.
Sedan dess har jag lyckligtvis klarat mig från dylika aktiviteter. Som tur är.
Många år senare sitter jag som styrelseordförande i möte med direktören för SEB i Örebro för att förhandla om villkoren för att byta bank till deras bank. Jag märker att D som i direktör tittar konstigt på mig, känns obehagligt är det något fel på min klädsel? Varför stirrar han så konstigt på mig?
Rätt som det är spänner han ögonen i mig och frågar. Var det inte du som slogs med en raggare på café National 1959 undrade han. Jag blev helt ställd, jösses det är 30 år sen, men det stämmer hur kan du veta det, och känna igen mig undrade jag. Jo jag bodde hos mina föräldrar på andra sidan gatan och såg alltihop genom fönstret, À Edgren kom jag precis ihåg han hette.
Aj då tänkte jag där gick det bankbytet åt skogen, Edgren var faktiskt Ullas chef också och om det var för hon hade ordnat mötet vet jag inte och Åkericentralen blev kund i SEB trots en slagskämpe till ordförande. Eller kanske han var rädd om sin näsa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar