Mina första minnen från smedjan fick jag som liten grabb när jag var med farsan dit och fick något reparerat på lastbilen, på den tiden var det Torstens far som var smeden. Har ett svagt minne av en sotig man i väl slitna arbetskläder, och med mycket pondus.
Ända fram till 90 talet var Torsten kung på att konstruera drag till bilar av alla märken, drag att hänga husvagnar eller kärror på. Det fanns knappt färdiga drag att köpa så alla bilhandlare körde sina bilar vars kunder skulle ha drag till Almby och Smén. Torsten la sig på rygg och tittade under bilen, muttrade något reste sig upp ställde sig vid ässjan och smidde ett passande drag till bilen ifråga. När de sedan körde för att få draget godkänt räckte det oftast med att säga att Almby Smén hade gjort det för att besiktningsmannen godkände det utan närmare kontroll.
När jag på 60 talet blev åkeriägare så var det naturligt att jag alltid vände mig till Torsten när jag ville ha något svetsat eller lagat, jag kunde vända mig till honom när jag hade någon idé om någon förbättring av någonting eller någon nykonstruktion jag funderat ut. När Torsten och jag gick ut och ritade i gruset med en pinne och på så sätt förklarat vad jag ville ha svarade Torsten, jag förstår precis vad du vill ha. Sedan gick han in och konstrukterade och monterade det åt mig.
När jag köpt min första segelbåt vände jag mig till Torsten och förklarade att jag behövde ett båthus att ha båten i på vintern.
Jag pratade och gestikulerade med armarna, ritade i gruset, jag förstår precis sa Torsten.
Några veckor senare ringde T (Torsten) och sa det låg en hög utanför smedjan för avhämtning.
I båthamnen i Skebäck monterade jag ihop alla rör och balkar till ett nära tolv meter långt och fyra meter brett skelett. Inhandlade presseningar att lägga över som täckte in hela konstruktionen så att det bara var att rulla in båten, vagnen båten stod på hade naturligtvis T svetsat ihop efter mina idéer. Så jag hade den smidigaste mest lättmanövrerade båtvagnen och det snyggaste båthuset, konstruerat och byggt av T utan en enda bult och mutter. Allt gick att sätta ihop eller tas ner utan ett enda verktyg, det klarade storm och snömassor. Allt var denna fantastiska smeds förtjänst.
Minns en gång jag klagade för T att en stång fäst på takstegen på lastbilshytten släppte i svetsen och lossade gång på gång. Har säkert fått det svetsat tre gånger ändå släpper det, men du har aldrig fått det svetsat här sa T och gick ut och sydde fast stången med svetsen, sedan släppte det aldrig mer!
Tyvärr kom den dagen då T kände att nu får det räcka, nu pensionerar jag mig.
Torbjörn tror jag smedhalvan hette tog över verksamheten och drev det vidare, han hade inte smedyrket i blodet sen modersmjölken som T hade.
Jag fortsatte anlita smedjan vid behov, men även om Torbjörn var duktig blev det aldrig samma sak.
Jag minns jag undrade redan tidigt hur länge denna oansenliga smedja skulle kunna få stå kvar bland alla nya hus runt omkring, och idag har jag fått veta. Det är många år sedan jag flyttade från stan och har ingen aning om vad som hänt under de årens bortavaro, gissar att smedjan stått öde några år. Synd att den inte kunde få stå kvar med alla inventarier som ett muséum över flydda tider.
Många gamla Örebroare fäller liksom jag idag en tår över en tid som aldrig återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar