Något som också tar slut, är min väl ingångna promenadrunda. Sju kilometer asfaltsväg, snudd på att man kan se spåren efter mina skor i asfalten. Uppe på Bräckan går en stig bredvid asfalten på vilken Ulla föredrar att gå när vi går tillsammans. Känner mig tryggare på asfalten, lättare att snubbla på en ojämn stig. Nio tusen steg varje gång. Konstigt nog har jag ej tröttnat på att alltid gå samma väg. Ulla har ibland lockat med mig på en stig genom skogen bakom huset. Den stigen innehar ett par kraftiga uppförsbackar där mina av kool drabbade lungor får mig häftigt andfådd. Inte underligt att jag hellre går på asfaltsvägen.
Jag har försökt gå varje dag, i sol, regn, blåst och snöoväder. Några gånger har dock vädret varit för eländigt och det blivit walk ower.
Det är en vacker omgivning att promenera i.
Ser jag åt höger breder ängarna och fälten ut sig vid horisonten ses havet och Kungsbacka fjorden.
Vänder jag mig åt andra hållet ser vi sjön Lygnen där vi och Kungsbackabona får det goda dricksvattnet ifrån.
När man går ner från Bräckan kommer man in på Livägen med villor och stall med stora hagar med hästar som betar av det obefintliga gräset så här års, vackra djur som om man frågar mig gör sig bäst på smörgås!
Det föds inte bara prinsar och prinsessor i Sverige. Denna lilla krabat med spring i benen är ny för säsongen.
Snart börjar jobbet med att finna en lika trevlig runda i FBG (Falkenberg) en förkortning jag kommer använda fortsättningsvis.
Slit och släp aldrig är det annat Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar