Hotellet

Vi har bott på denna camping nu i två månader. Toa och duschbyggnaderna, de är flera här på campingen hade vi inget att klaga på förrän det kyliga vädret gjorde entré. Om jag säger man sitter inte där längre än nödvändigt där. Ingen uppvärmning där inte. Ej heller i duschen. Men man vänjer sig. Det går bra rent och snyggt är det också, det städas varje morgon. Men chocken kom när vi öppnade toadörren på hotellet. Mjuk belysning varmt och gott, en fantastisk duscharmatur vilken sände vattenstrålar så mjuka att man bara ville stå kvar där. Mycket små flaskor med allt man kan behöva i ett badrum, fast man ej visste om att man behövde det. Nu vet vi det. 

Jag vill påstå att våra frukostar i Frankian är näringsriktiga och mycket goda. Vi varvar gröt med yoghurt och müssli varannan dag, kaffe och baugette med pålägg. Men när vi kom in i hotellets frukostmatsal baxnade man verkligen. Jösses vad där fanns att välja på, att jag orkade stappla mig ut därifrån efter rena frossandet från min sida är ett under. Insåg att nu behövdes motion i stor mängd för att uppväga kaloriintaget. Vi hade inte bara utsikt från rummet över Medelhavet, nej åt land kunde man se en borg, belägen väldigt högt upp på en klippa.Castillo Santa Barbara heter den.

Det fanns en utvändig trappa med så många trappsteg att jag inte kan räkna så långt. Dock hade jag hört att det fanns en hiss. Så vår jakt på hiss började. Konstigt nog fann jag ingången till hissen, en mycket lång gång in i berget säkert bortåt en kilometer lång. Där i slutet fanns hissen med maskinist och allt. Pensionärer gick gratis på dessa sevärdheter, tackar, tackar. Det var verkligen värt ett besök på denna borg. Måste ha varit helt ointagligt på den tiden det begav sig, utsikten var hissnande. 

Efter kutat kring i alla skrymslen och vrår var det dags för nästa måste!

Uppifrån borgen såg vi en kyrka och en katedral, försökte memorera hur vi skulle gå för komma till dom. Ulla är av den uppfattningen att man har ej sett staden om man inte varit inne i en kyrka därstädes. Vi gick och gick och till slut fann vi båda, dessvärre var bägge låsta! Man skulle kunna tolka det som Ulla reser hem utan sett staden. Trots vi nött skosulorna i dagarna två.

Ullas flyg går Kl: 08,00 vilket innebär att vi fick vakna 05,00. Frukostmatsalen var ej öppen så dags, man fick hämta en kasse med frukost i receptionen vilket jag gjorde. Lämnade hotellet strax efter Kl:06,10. En taxi körde oss till flygplatsen, tror chauffören trodde han var mitt upp i Spaniens Grand prix! Kom nog fram på ny rekordtid, puh vi kom ju fram i alla fall. När Ulla checkat in och gått genom metallbågen var hon försvunnen för mig. Vad gör jag  nu då tar en taxi tillbaka till campingen, njäe det ska gå en buss om två och en halv timme. Kan gott sitta här och iakttaga folk medan jag väntar. Tiden sniglade sig fram, såg att Ulla hade embarkerat, alltså ingen försening. Ställde mig i god tid vid busshållplatsen och väntade. Bussen skulle avgå fem över nio, tio över började jag tappa tålamodet ska inte bussjäkeln komma? Ska jag behöva ta en taxi likt förbaskat? Bussen kostar 2,40€ taxi minst 20€ den mellanskillnaden räcker till mat ganska länge för mig. Så frusen och ilsken, det blåste kallt i morse var jag på väg att leta på en taxi, men se då där kom ju bussen. Kan nästan kalla den för taxi var den enda passageraren. Man glömmer så lätt bort att Spansk tid är 10-15 min efter utsatt tid.

Är i alla fall tillbaka i Frankian och försöker inrätta mig i ungkarlslivets mödor och besvär. Finns nog många som tvivlar på att en så kopiöst lat och bortskämd människa ska klara upp detta med mat, tvätt och städning ja inte vet jag, spännande blir det.