Idag är inte en sådan dag. Depressionen har slagit ner mig totalt. Det har gått upp för mig att resan till Lofoten håller på att frysa inne, inte på grund av vädret. Kollar vädret på yr.no varje dag, de har under lång tid nu haft bättre och varmare än oss!
Nej jag har mig själv att skylla, både U och jag var för dåliga på att fråga ut läkaren om hur jag fick belasta mitt högra knä, och vad jag skulle undvika göra.
Kryckorna ställde jag åt sidan redan efter ett par dagar, märkte att det krävdes en viss teknik att gå med dem. Det var lätt att trassla in kryckan med benet och risken att stå på skallen var överhängande. Jag har inte varit utanför dörren sedan vi kom från sjukhuset, suttit mest stilla och försiktigt rört mig mellan rummen, köket, toan och sängen.
Har märkt en liten förbättring dag för dag. I torsdagskväll var jag inbjuden på visning av husbilsföretaget här i stan. Inbjudan med förtäring, visning av verkstaden samt en tipspromenad i lokalen m,m
Dagen före hade jag kört U till stationen med golfen, gick ganska bra att komma i och ur den.
Eftersom jag beställt tid för åtgärdande för en sak på Malin var jag intresserad av att se verkstaden och lära känna personalen där lite grand då det är nära dit om något fel uppstår i framtiden så beslöt jag mig för att närvara.
Det blev nog för stor påfrestning på mitt knä med mycket gående i lokalerna för idag har knät svullnat upp och värker, vaknade i natt med värk och gör så fortfarande.
Så nu sitter man och undrar har jag spräckt upp något som var på gång att läka ihop?
Jag inser nu att resan jag drömt om sedan i höstas inte kommer att kunna genomföras som planerat, alltför kort tid till avresan.
Jag får deppa några dar innan jag gör som idrottsmän säger efter de misslyckats ta guld i nått mästerskap.
Man får bryta ihop kravla ner i skiten, börja om igen och ta sig tillbaka till toppen!
Skämmes ta me fan, så var det nån som sa i tv en gång, en norrlänning.
Vid närmare eftertanke så bör jag nog ställas i hörnet med dumstruten på skallen!
Vad har jag att gnälla över egentligen, jag har vad jag vet ingen dödlig sjukdom! Ett knä som så småningom kommer att läka, en hand som är nästan bra.
Är det något att vara besviken på är det mig själv och mitt aldrig övergående övermod.
Skall jag nån gång förstå att jag inte är en korsning mellan Stålmannen och Fantomen samt en gnutta Tarzan!
Näe nu ska jag deppa ihop idag sedan får jag rycka upp mig. Om ingen jordbävning drabbar Norge finns Lofoten kvar för en senare resa, kanske inte i år men nästa år kanske. Å då djäv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar