Tänker tillbaka

på den tiden jag jobbade. Hur många gånger jag lovade mig att den dagen jag slutar jobba skall jag aldrig ställa nån väckarklocka. Så många gånger klockan väckt mig 03.00 för jag skulle vara i Stockholm vid sjusnåret, för att lossa det jag hade på flaket. Hur jag kämpade mot sömnen, gick inte att sitta bakom ratten och somna. 

Visste jag att jag skulle vara t,ex i Göteborg för att lossa eller lasta kl: 07,00 fick jag ställa klockan på 02,00 för att hinna.

Innebar ett tidigt sänggående, problemet var att man skulle somna snabbt för att få så lång sömn som möjligt. Gissa om man då kunde somna?

Nej efter ha vridit och vändit någon timme utan träffat John Blund var det bara klä sig och åka och sova när man kom fram, hade säng i hytten och hoppas någon bankade på bildörren så man vaknade och kunde börja jobba. Svårt var det om det inte fanns någon toalett så man kunde göra sitt behov och blaska vatten i ansiktet. 

Nu är det andra tider, sitter i min fåtölj och tittar på kryckorna som står lutade mot väggen bredvid mig. Snacka om långa dagar, rör mig så lite som möjligt. Svullnaden på mitt skadade knä håller sakta på med hjälp av gel Voltaren ge med sig. 

Nu har jag lärt mig att inte kuta omkring utan kryckor redan efter en vecka, men när har knäskålen läkt så mycket att jag kan slänga kryckorna? Läkaren snackade om 6-8 veckor. Hur ska jag veta när det är i mitt fall? Jag vill inte vara dumdristig och steppa runt för tidigt och riskera ytterligare bakslag och påbackning. Då har snart hela sommaren försvunnit. 

Nu gäller det att gilla läget, som man säger hur jobbigt det än är. Inget blir bättre för jag deppar ihop.

Detta är en skitsak en bagatell jämfört med vad andra i min omgivning kämpar med. 

Så här ser det ut på Vildmarksvägen idag snöröjning av vägen pågår. Rekordmycket snö i år, upptill drygt fem! meter högt vägen öppnas 2/6 för trafik. Vi hade planer att ta den vägen på hemväg från Lofoten. Nu blir det inte så, den resan är skrinlagd för i år. Sorgligt nog.

Vissa

dagar är bättre än andra dagar.

Idag är inte en sådan dag. Depressionen har slagit ner mig totalt. Det har gått upp för mig att resan till Lofoten håller på att frysa inne, inte på grund av vädret. Kollar vädret på yr.no varje dag, de har under lång tid nu haft bättre och varmare än oss! 

Nej jag har mig själv att skylla, både U och jag var för dåliga på att fråga ut läkaren om hur jag fick belasta mitt högra knä, och vad jag skulle undvika göra. 

Kryckorna ställde jag åt sidan redan efter ett par dagar, märkte att det krävdes en viss teknik att gå med dem. Det var lätt att trassla in kryckan med benet och risken att stå på skallen var överhängande. Jag har inte varit utanför dörren sedan vi kom från sjukhuset, suttit mest stilla och försiktigt rört mig mellan rummen, köket, toan och sängen.

Har märkt en liten förbättring dag för dag. I torsdagskväll var jag inbjuden på visning av husbilsföretaget här i stan. Inbjudan med förtäring, visning av verkstaden samt en tipspromenad i lokalen m,m

Dagen före hade jag kört U till stationen med golfen, gick ganska bra att komma i och ur den.

Eftersom jag beställt tid för åtgärdande för en sak på Malin var jag intresserad av att se verkstaden och lära känna personalen där lite grand då det är nära dit om något fel uppstår i framtiden så beslöt jag mig för att närvara.

Det blev nog för stor påfrestning på mitt knä med mycket gående i lokalerna för idag har knät svullnat upp och värker, vaknade i natt med värk och gör så fortfarande.

Så nu sitter man och undrar har jag spräckt upp något som var på gång att läka ihop?

Jag inser nu att resan jag drömt om sedan i höstas inte kommer att kunna genomföras som planerat, alltför kort tid till avresan. 

Jag får deppa några dar innan jag gör som idrottsmän säger efter de misslyckats ta guld i nått mästerskap.

Man får bryta ihop kravla ner i skiten, börja om igen och ta sig tillbaka till toppen!

Skämmes ta me fan, så var det nån som sa i tv en gång, en norrlänning.

Vid närmare eftertanke så bör jag nog ställas i hörnet med dumstruten på skallen!

Vad har jag att gnälla över egentligen, jag har vad jag vet ingen dödlig sjukdom! Ett knä som så småningom kommer att läka, en hand som är nästan bra. 

Är det något att vara besviken på är det mig själv och mitt aldrig övergående övermod.

Skall jag nån gång förstå att jag inte är en korsning mellan Stålmannen och Fantomen samt en gnutta Tarzan! 

Näe nu ska jag deppa ihop idag sedan får jag rycka upp mig. Om ingen jordbävning drabbar Norge finns Lofoten kvar för en senare resa, kanske inte i år men nästa år kanske. Å då djäv...

Ett bekymmer

är när toaburken i Malin börjar bli full och man "fricampar". Alltså stoppat i naturen där inga tömningsstationer finns. Toatanken tror jag rymmer 18 liter. Med spolvattnet medräknat går det inte så många dar innan den är full.

Är egentligen en skitsak, inte mycket att bråka om.

Men så fann jag en genialisk produkt som varje husbilsägare bör införskaffa snarast! 

Kan även vara bra även vid resor med personbil, även långtradare skulle kunna använda en sån här produkt om fästet är flexibelt för lastbilens större hjul.

Minns på min tid med bil och släp hur jag tvingades stanna på en P-ficka och under dragstången mellan bil och släpvagn lade en tidning som det grova artelleriet fick landa på, tillsammans med toapapper, sittande på dragstången vek isedan ihop tidningen och lade i soptunnan på P-platsen.

Undrar om sittringen skall lyftas innan man pinkar?

Sedan kan jag tycka att det kanske vore trevligare att sätta den på högra framhjulet?

Själv är jag så blyg så det känns för mig inte bekvämt att sitta så nära förbipasserande fordon.

När långtradarna dånar förbi kan man ju blåsa av sitsen. Näe då föredrar jag sitta vänd mot diket och se på naturen. 

Sitter hemma och ugglar, U har tillsammans med syrran rest till Småland för att hälsa på syrran, ännu en syrra.

Det är bättre när U är hemma, vår konversation blir på ett högre plan så att säga. Inte så mycket skitsnack.

Lägesrapport säger annars att mina brutna fingrar blir nog aldrig vad dom var. Om friska handen är 100% är den vänstra C:a 80%. Det kan jag lätt leva med.

Vad mitt spräckta högra knä beträffar blir det sakta bättre för var dag. Igår kunde jag krångla mig in i Golfen och köra U till stationen utan alltför stor smärta. Lovar gott inför vår långresa, är en månad till avfärd.  

Kryckorna använde jag bara några dagar, fann det alltför lätt att snubbla på dem. Har rört mig väldigt försiktigt stödd på möbler och väggar, första gången utomhus mellan huset och garaget igår.

Borde varit mer påstridig mot läkaren och fått tydligare besked om när kryckorna kunde slängas och benet belastas. Men eftersom jag känner förbättring dag för dag är det nog ingen ko på isen.

Dessutom skiner solen idag och träden börjar bli gröna, härligt.

Lugnt

och värdigt.

Så får man röra sig när man har två delar knäskål som ska läka ihop till en.

Ska jag vara riktigt ärlig försöker jag mest sitta still med bibehållen värdighet, hur man sitter då?

Det där att försöka gå med kryckor är inget jag är en fena på, känns som jag ska stå på skallen igen mest hela tiden. Så de får stå i ett hörn och påminna mig om min klumpighet. Vet inte om jag känner för att bryta fler ben i kroppen just nu, tillräckligt tråkigt som det är. Fingrarna i handen som jag lyckades bryta rakt av är ännu inte som de en gång var. 

Ångrar att jag inte frågade läkaren om hur jag skall hålla benet för snabbast läkning. Rakt ut vilande på en fotpall i stillhet eller böja på benet och hålla leden igång, är smärtfri när inte knät belastas eller böjs för mycket. Alltså blir det mycket stillasittande och långtråkigt.

Men jag känner små mycket små förbättringar för var dag. Bävar för nästa vecka då jag bör kunna knö mig in i Golfen för att skjutsa U till tåget, skall till Växjö ett par dar. Den dagen hon kommer hem är jag bjuden till ett husbilsföretag här i stan som har öppet hus för kunder. Vi har köpt några tillbehör till Malin där och hamnat i deras kundregister.

Har för övrigt tid beställt på deras verkstad i början på maj för liten modifiering av tömning av gråvatten från diskbänk och handfat. Kan vara bra att bli känd där och slippa åka till Örkelljunga om möjligt för småfel. Då bör jag få en indikation på om vi kan komma iväg på vår Norgeresa som planerat.

Kanske inte kan klättra som en stenget i de norska bergen, kanske lika bra det förresten! 

Det finns en plan B om vi får skjuta på resan några veckor, skippa midsommarträffen i Fåsås som vi anmält oss till, men vi har gott om tid för det beslutet.

Något som hängt över oss är årets deklaration då vi skall deklarera försäljningen av Fjärås och betala in vinstskatt. Nu är det gjort, det svider. Som det ser ut behöver vi i alla fall inte sitta utanför Systembolaget med en plastmugg och tigga i nuläget.

U som är den i vårt förhållande som liknar flickan Spara medan jag mer symboliserar Slösa i barntidningen vad den nu hette. För ett par år sedan drev U igenom att vi borde spara varje månad ett visst belopp var på ett särskilt konto för att ha för oförutsagda utgifter och för att användas till Malin och kostnader för resorna. Idag är jag tacksam att U stod på sig, kommer att klara utgifterna för norgeresan och även en bit av höstresan tror jag. För kontot växer fortfarande varje månad.

Är ledsen och bedrövat idag, fick mail från Liza igår, ett mail vi länge fruktat. Lisas man Kjell hade somnat in.

Vi lärde känna dem vintern vi stod på Bahia Camping i Santa Pola, K&L stod med sin husbil närmast oss. Kjell hade kört lastbil till de flesta av Europas länder och hade mycket att berätta. K flög hem redan då för cellgiftsbehandling, var i Sverige några veckor och kom efter behandling tillbaka. Särskilt den tid U flög hem när hemlängtan blev för svår så umgicks K och jag mycket. Härom året kom de förbi och övernattade utanför vårt hus i Fjärås. K&L bor i Skåne så vi har mest hörts via mail senaste året. Runt årsskiftet skrev L att behandlingen gjorde ingen nytta längre så dödsbudet var väntat men ändå lika svårt att få.

Bengt M ringde igår råkade ut för en så kallad tia, en propp i huvudet. B som är en handfull år yngre än mig har fått en tankeställare. Vi är överens om att det gamla ordspråket "Gör inte idag vad du kan skjuta upp till morgon" får vi nog vända på. Allt roligt man vill göra eller uppleva skall göras NU! 

I morgon kan det vara försent.

En dag på akutmottagningen

Många skräckupplevelser om hur det kan vara att behöva uppsöka akuten har man läst om.

Så det var med blandade känslor man rullades in där. U fanns vid min sida, kändes bra.

Rullades in och placerades intill en vägg i en lång korridor med mycket folk som jäktade som det verkade planlöst fram och tillbaka, de flesta i sjukhusets arbetskläder. 

Det satt en stor klocka på väggen, 10.00 kom vi in. Tankarna började snurra, läst om folk som blivit liggande i tio femton timmar och väntat på att någon skulle förbarma sig över dom. Det prioriteras hela tiden svåraste fallen går först, och eftersom det hela tiden strömmar in nya fall hamnar naturligtvis ett ont knä långt ner på listan. Mig gick det ingen nöd på bekvämt liggande på en sjukhussäng men stackars U med sin onda rygg sittandes på en stol bredvid mig. Jag förbannade mig som inte åkte själv, inte mycket hon kan göra mer än vara ett stort stöd för mig, vilket hon alltid är, inget nytt precis.

Till stor förvåning kom en syster och rullade in mig på ett rum tog prover och skrev en remiss till röntgen. 

Strax kom en transportör för att rulla mig och sängen till röntgen, då var klockan 11.00.

Tjugo min senare fanns mitt knä på fem bilder. 

Ny transportör kom och rullade oss tillbaka till akuten. Det var nu förstod jag väntan kunde bli lång.

Först ska en specialist se bilderna och meddela akutläkaren vad han sett, sedan ska den läkaren få en stund över för mig och vilka åtgärder som ska till.

När uret började närma sig 13.30 rullades jag in på ett nytt rum, ett rum som kunde användas för gipsning. Ujujuj ser inte bra ut tänkte vi. Strax kom en ung läkare in på rummet för att ge oss domen. Ser inte bra ut sa han, knäskålen spräckt rakt igenom. Nu vill du veta gips eller ej gips? Du har tur den är spräckt lodrätt uppifrån och ner. Hade det varit på tvären måste det ha gipsats. 

Nu får du åka hem och hålla dig i stillhet en tid, du får köpa ett par kryckor här, betalar hela kalaset i receptionen. Hur kommer jag hem lite långt fyra mil och ovan att gå med kryckor tyckte jag. Det fixar dom också och beställer sjuktransport till dig. Tack å hej till doktorn och linkade fram på kryckorna för att betala. Inte det enklaste att gå med kryckor utan att på nytt stå på näsan.

Nåväl när vi betalat bad jag att de skulle beställa transport till mig. Det får vi ej göra om du inte visar upp ett papper på att läkaren godkänner detta. Jo men han sa åt oss att du skulle fixa detta. Reglerna säger att jag ska ha skriftligt på detta fick jag till svar. Jaha tycker du jag ska kuta omkring på kryckor och leta på läkaren undrade jag? Nej jag frågar honom, sitt ner och vänta så kommer jag tillbaka till er.

En stund senare kommer hon med beskedet en bil hämtar er här kl:15.00 för er hemtransport.

Å tammetusan stod inte en plåtis på sekunden rätt för en bekväm hemresa, ännu en upplevelse rikare.

Ska bli spännande att se om jag är återhämtad nog när det är dags för vår tripp till Lofoten eller om den resan fryser inne, vore i så fall mycket tråkigt.

Så här ser min närmaste framtid ut

Kunde vara värre.

Så går

det när inte haspen är på. Så lyder ett gammalt ordspråk vill jag minnas.

Å de gjorde det.

Ulla som är allergisk mot damm tyckte det var dags att dammsuga personbilen, så vi släpade ner dammsugaren och en hink varmvatten till garaget. 

Det är inte så mycket svängrum med öppna dörrar inne i garaget, så för att underlätta så backade vi ut så mycket att bildörrarna kunde öppnas fullt ut. 

Problemet var att dammsugarsladden fick sträckas maximalt från vägguttaget som sitter en meter över golvet. 

Medan U var inne i bilen och sög damm gick jag och plockade fram saker för putsning av fönstren. 

Plötsligt låg jag med näsan i betonggolvet återigen med glasögonen sneda och vinda någon meter bort.

Vad hände? Jo jag fastnade i sladden med vänster fot och föll framåt och landade på höger knä och näsan. Inte en gång till tänkte jag där jag låg, är fortfarande inte återställd i handen efter förra saltomortalen.

U tittade ut inifrån bilen och undrade var jag tagit vägen då hon ej kunde se mig, gick ut och fann mig liggande på mage på golvet. 

Med hjälp av garagets nätvägg klamrade jag mig upp på fötter och insåg att det var svårt att stödja på höger ben.

Tog mig med hjälp av U till lägenheten, tack och lov för hissen.

Knät svullnade snart upp, kraftiga smärtor. Vi avvaktar till morgondagen får vi se hur det känns sa vi. Jobbig natt svårt att hitta smärtfri ställning. 

Ringde vårdcentralen i samma sekund de öppnade på morgonen, förklarade mina problem. Ett ögonblick ska tala med jourläkaren, nej detta är inget för oss du får åka till akutsjukhuset!

Jaha vilket då i Halmstad eller Varberg?? Välj själv, okej men hur kommer jag dit? Som jag känner nu kan jag omöjligt vika ihop benen i en personbil. Ring 01....... och fråga om sjuktransport är möjligt.

Efter återigen dragit mitt lidandets historia i telefonen beslutades att en sjuktransportbil hämtar mig kl:09,00. För vidarebefordran till Varbergs sjukhus. Blev hämtad vid vår lägenhet med en bårstol. En märklig grej som både kan vara bår eller rullstol i vilken man rullas in i bilen och spänns fast i golvet.

Bilen är samma som en plåtis med annan inredning, resan gick bra blev inrullad på bår till akuten.

Hur en dag på akuten är tar vi i en ny blog