Sven Tornkvist, son till Johan Robert Törnkvist och makan Hulda.
Redan vid 16 års ålder emigrerade Sven till Amerika, eller USA som det heter.
Det fanns en liten Svensk koloni i Wisconsin där han slog sig ner. Började jobba i en vapensmedja och var kvar där tills pensionen. Gifte sig och jag blev med en kusin Joan som var i min ålder.
Under alla år kom Sven hem till Sverige en gång, och det berodde på att hans mor Hulda låg på sitt yttersta. Fadern Johan Robert var då död sedan många år tillbaka.
Mamma vårdade mor Hulda i vår lägenhet på två rum och kök, där fick även Sven knö sig in, som det heter i Göteborg. Sven stannade en månad innan han reste tillbaka till Watford Wisconsin.
Det blev mycket tid att umgås med Sven som berättade om sitt liv over there. Satt som en gapande fågelunge och bara lyssnade. Sven hade inte talat svenska på alla dessa år, men kom ihåg det mesta med en underbar dialekt. Jag tog med Sven på promenader så mina lekkamrater skulle få höra honom tala. De stod i klungor utanför vår port och väntade på oss!
Vi hade en sommarstuga vid sjön Väringen med brygga och en flatbottnad eka, när Sven fick höra det ville han vi skulle fiska. Jag hade rott drag som man säger mycket utan att få så mycket som ett napp.
När Sven och jag fiskade fick vi tre gäddor första kvällen!! När sedan han rest hem igen blev det som vanligt, inte ett napp!
Sven både jagade och fiskade mycket där över. En kväll berättade han om en fiskeresa upp till
"De stora sjöarna" vad jag förstår är det upp mot Canada sett från Visconsin, inte så långt bort för honom. Sven och tre fiskekamrater plus en stor hund packade in sig i en stor herrgårdsbil, minns jag rätt skulle de campa med tält, och laga sin mat över öppen eld.
Efter mycket dividerande åtog sig en av männen att laga maten, men om någon så mycket andades om att det inte smakade bra, fick han överta kockmössan.
Det gick bra ett par dar, men så tröttnade kocken på att laga mat, så han tänkte ut att om jag vräker i salt i grytan i stor mängd var det väl tusan om ingen klagade och då måste ta över matlagningen.
Sagt och gjort. Alla åt och var rätt tystlåtna, tittade på varandra men sa inget.
Till slut kunde inte Sven hålla sig utan utbrast, det var en djävla gryta och vara salt, men det är ju det jag tycker så mycket om!! Han klarade sig från köket med ett nödrop. Endast kocken tyckte det var att klaga, men han blev nedröstad.
Sedan var det historien med hunden.
Den sprang mestadels lös runt campen. Sista dagen innan hemresa lyckades hunden nosa upp en skunk, om någon blir för närgången mot skunken pinkar den med stor precision ner den nyfikna med en fullständigt vidrig doft. Alla hjälptes åt att skrubba hunden med allt vad rengöringsmedel de hade. Ståendes ute i sjön, inget hjälpte den vidriga lukten satt kvar i pälsen på världens mest olyckliga hund.
De bedömde det som helt otänkbart att ha hunden inne i bilen på hemresan.
En stor De Soto stationsvagn, men den hade den fördelen att bakfönstret gick att veva ner, så inlindad i en filt med alla fönster nedvevade tog de sig hem. Hur lång tid det gick innan hunden fick vara någon annan stans än i hundkojan på gården minns jag inte.
Sven dog i cancer för många år sedan, har kvar några brev han skrev till mamma, på kuvertet kunde man läsa namn och adress på avsändaren.
När Ulla och jag skulle göra vår Route66 resa som utgick från Chicago lade jag in adressen på Svens senast kända adress på min GPS, ifall vi kunde svänga förbi, tänkte knacka på och fråga om de visste något om min morbror Sven. Hade varit roligt att få se hur han bodde och levde.
Tyvärr blev färdplanen lite för knapp med förbokade hotell för en hel månad.
Jag grämer mig så att jag inte tog till en dag extra för detta. Hade förresten ett par adresser till där han även bott, även de inlagda i navigatorn.
Ingen idé att gråta över spilld mjölk heter det i ordspråket.
Snart finns ingen mjölk att gråta över om inte bonden får anständigt betalt för levererad mjölk!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar