Just nu

känns det lite malplacerat att kalla denna blog för husbilen. Det är snart en månad som den avställdes ur trafik för vintern, så det är inte mycket att skriva om. Nu får man suga på minnena från säsongens resor. Midsommarträffen på fäboden i Dalarna tillsammans med ett 25 tal andra husbilar var minnesvärd verkligen. Årets höjdpunkt var naturligtvis höstens resa till Kroatien och Italien.

Ulla har det inte lätt med en karl som tillbringat sitt liv bakom ratten på en lastbil med merparten av alla körningar var på längre sträckor. För att hinna till målet för långresan gällde det att ha tankat, pinkat och att matlådan åts i farten. Både matlådsvärmaren och snabbkaffe kokaren satt så monterade på instrumentbrädan att de kunde nås i farten. Undrar om jag inte var trafikfarligare än de som i dag smsar i farten. Uppenbarligen var jag skicklig på att både äta köttbullar, sås och potatis i farten då jag aldrig krockade eller körde i diket. Så här i efterhand kan jag säga att detta förfarande är inget jag är stolt över. Det är många år seda nu borde vara preskriberat nu. Sådant beteende idag skulle antagligen sätta mig innanför galler en tid.

Vad har detta med Ullas och mina husbilsresor att göra? Det är svårt att lära gamla hundar sitta heter det. Lika svårt verkar det vara att få gamla chaufförer att stanna efter vägen. 

Vi har varit för dåligt pålästa om sevärdheter efter vägen och därför missat många sevärda platser, mycket på grund av svårigheten att få stopp på bil och gubbe.

Denna resan vi gjort i höst var vi överens om att läsa om sevärda delmål efter vår färd. Guideböcker inhandlades och lästes, samt att verkligen ta det lugnt och i möjligaste mån undvika motorvägar.

I efterhand kan konstateras att, ja så många stopp för att se  mycket sevärt efter vägen har vi aldrig gjort vid tidigare resor. Ändå kan vi konstatera att vi borde gjort massor av stopp ytterligare då det är mycket sevärt vi missat.

Men nu är det som det är, bara minnen kvar. Bilen avställd för detta året, få se vad nästa år kan bjuda på. Får vi bara vara friska ska vi ut på nya färder och mål.

Nu när man inte behöver tänka på Carthagon där den står under tak skyddad för väder och vind så måste man fylla dagarna med något vettigt, ja va då? Jo mitt myckna stillasittande framför IPad och TV har inneburit att jag upptäckt att både benmuskler och armmuskler håller totalt på att lämna min kropp! Som tur är finns ett gym inom gångavstånd från vår stuga, så varannan dag sliter jag och drar i dessa h-vetes maskiner för om möjligt behålla de små muskler jag har kvar, att få dem att växa igen är kanske att begära för mycket kanske. Övriga veckodagar tar jag min långpromenader. Lånade stegräknare och  min runda är på mer än 10 000 steg, vilket ska vara godkänt för en dag har det sagts mig.

Jag får erkänna det är inte med någon glädje jag släpar mig till gymmet, latmasken inom mig protesterar högljutt, men ändå känns det bra när jag på trötta ben stapplar hemåt efteråt.

Ser genom fönstret att det blåser kraftigt men att solen kämpar för att tränga genom molnen så det är dags för dagens promenad.