Blåsning!

En del blåsningar kan vara pinsamma om man är drabbad. Andra blåsningar som den vi har nu på Syd och Västkusten är inte att leka med. Hustak som seglar iväg, träd som faller, strömlöst på stora områden. Att rekommendera att hålla i hatten är inte att rekommendera, nej lämna hatten hemma om den inte har en kraftig hakrem. 

Så var det de där med vovven också, om Ulla går ut i något ärende sitter hunden och ylar som en varg vid ytterdörren en stund, så småningom finner hon sig och kommer ner till mig i undervåningen. Ser då till att ha en liten bit hundgodis till hands, måste säga det uppskattas av vovven som då tydligt visar att mitt knä ser skönt att ligga i, speciellt om hon blir kliad samtidigt.

Ulla vovven och jag fick sällskap en bit när jag skulle till gymmet och misshandla dessa jävulsmaskiner de har där. När Ullas och vovvens vägar skiljdes från min väg utanför gymmet kunde man tydligt se att detta inte passade vovven. Först stod han blixtstilla och försökte förstå vad händer, sedan satte han fart och drog i kopplet för att följa efter mig! 

När dörren gått igen bakom mig vägrade vovven följa med Ulla, stod som fastfrusna i marken och stirrade på dörren jag försvunnit igenom. Detta trodde vi nog aldrig kunde hända. Vad händer när de riktiga mattarna och husse kommer och hämtar vovven? Har vi gjort vovven till ett fall för hundpsykakuten, njae tror hon vet mycket klart var hon hör hemma.

Gymmet ja, suck! 

När man har duschat och tittar i spegeln har man svårt att fatta vem den gubben är, och vad gör han här? 

En gång i tidernas begynnelse kunde man stå framför spegeln och spänna musklerna i armarna och se det fanns en liten kula på överarmens översida, ja då ja! Senaste åren har den lilla kulan halkat ner till överarmens undersida. Damerna kallar det gäddhäng! Men vad ska jag kalla det för har inte ens gäddhäng. Bara en slapp och rynkig hud där forna stolta muskler svällde, nåja kanske inte svällde precis. Nu är det inte hela världen, så liten som pensionen är behövs inga muskler alls för att lyfta den.

Allvarligare är det med styrkan i övriga muskler, skulle jag bli liggande på marken är det på gränsen att jag må ringa assistansservice för att komma på benen igen. Måste läsa det finställda och se om det även gäller ramlad gubbe? Eller är det bara punktering och soppatorsk som ingår? Bärgning till närmaste verkstad? Går det att byta ut verkstad mot äldreboende? Nä visst nej, åldringarna körs ut till förmån för flyktingar, de har större behov av tak över huvudet.

De gamla klagar ofta på maten, visserligen är den tillagad 60 mil från där de bor och fraktad tvärs över hela vårt avlånga land.

Men vad då då? Har maten hunnit bli kall? Än sen då, efter några stötar i micron är den både varm och oätlig!  Djäkla köttberg med åldringar, inte har vi vett att gå och dränka oss heller, näe och gå och handla på köpcentret när alla yrkesverksamma sliter till sig några minuter av sin upptagna tid vem f.n står då först vid kassan? Jo en stapplig pensionär som letar i handväskan efter plånboken. 

Det är väl bara att hoppas gamlingen inte varit vid bankomaten, för då har någon illvillig person tagit både bankkortet och slanten.ringa till polisen är ingen idé de har inte tid, man får alltid höra från polishåll att det är alldeles för få poliser, så tyvärr kan vi ej rycka ut och ta bovarna.

Därför blir man så förvånad när man läser eller ser på TV hur det vimlar av poliser vid färjeterminalerna och järnvägsstationerna vid gränsen. Var fick de tag i alla dessa poliser?

Har Polismyndigheten en frysbox där de förvaras för att plockas fram vid behov?

Men som jag brukar säga : det var inte bättre förr, men det är betydligt mycket sämre nu.

Känner mig oerhört tacksam att jag är en del av köttberget, alltså fyrtiotalist. Vi som levt och varit del av uppbyggnaden av den svenska välfärden. 

Nu ser man med skräck hur den rivs ner och jag har svårt att se vilken värld kommande gerationer får vara delaktiga i.

Det får inte va så att nyfödda har framtiden bakom sig.

Det här med att vara hockeysupporter till ett visst lag har sina sidor. Ena dagen spelar de som gudar, nästa match undrar man försynt tog de av skydden från skenorna innan de stapplar in på isen.

En fördel är att man kan ta en öl för att fira segern, eller ta en gravöl om det gått åt pipan. Man får inte vara dum, då kan man bli miljöminister! Suck!

Hej!

då ä bara ja igen! Det var ett tag sen jag satte några kråkfötter på pränt på detta forum. 

Har inte funnit någon inspiration eller uppslag att skriva om. 

Vem vill höra om vädret vi har och har haft en längre tid, nä tänkte väl det. Va ska man då rita för bokstäver på skärmen? Jo kan väl avslöja att jag är avundsjuk på de av våra husbilsvänner som övervintrar i Spanien och sänder bilder där de lättklädda sitter och njuter i solen och värmen.

Kanske inte stå där på samma ställe i sex månader, kanske åka ner i sept och stanna till nattkylan sätter in i slutet av nov.  Inte optimalt egentligen, är ju vintern och julen jag vill slippa. En medlem i Husbilsklubben åker färja från Spanien till Kanarieöarna, där är vad jag vet inte särskilt kallt ens i jan, febr. Kanske kan va nått! Denna vecka är Ullas barn och barnbarn på Kanarieöarna, gissa vem de prackat på sin hund? Hur kan ni gissa att det var vi? 

Nåja det har gått bra, Ulla lovade att hon skulle gå ut med hunden var fjärde timme, jag skulle inte behöva gå en enda gång. Undrar om hon inte ångrat det löftet, ja menar med tanke på hur illa hon tycker om att gå ut i regnet. 

Efter som denna hund är av samma ras som vår älskade Zappo som vi på grund av hans sjukdom fick låta somna in, många år för tidigt. Jag lovade mig själv att aldrig engagera mig i någon hund mera då det ögonblicket när Zappo fick en injektion och hans sista blick innan han insomnade för gott glömmer jag aldrig. Var som han förstod och sa farväl med den blicken.

Nu har Magnus familj en likadan valp, som vi dessutom har ansvaret för denna vecka. Svårt att försöka vara kall och inte falla för valpens charm.

Veckan började bra, har knappt träffat vovven tidigare, verkade rädd för mig, följde i Ullas fotspår varje minut. Bra tänkte jag, blir inga problem. Men var efter dagarna går börjar den lilla tjejen bli lite nyfiken på mig, verkade vilja komma upp i mitt knä där jag sitter i min favoritfåtölj, någon som tror jag kunde stå emot? Nä tänkte väl de.

Ulla som varit hos Magnus och gått ut med hunden rätt många gånger klagar över att hunden är svår att få med på promenad, vill inte lämna husets trygghet utan vägrar röra sig framåt, men att det långsamt går bättre för varje gång.

Från början hade valpen ett halsbandskoppel, men nu har hunden en sele som är skonsammare mot halsen.

Så kom då den dagen då Ulla hade så mycket inbokat att jag måste gå en kiss och bajsrunda.

Olyckligtvis ösregnade det, någon som tror att hunden ville ut i regnet? Nänä tänkte väl de.

Var samma sak med vår Zappo, hörde han att det regnade kunde han vänta med morgonpinken till framemot lunch i hopp om att det då slutat regna.

Ulla satte på selen så det blev riktigt gjort innan hon lämnade oss. 

Sedan började kampen, vem skulle vinna? Vovven eller jag? Rätt ojämn kamp, ja menar jag väger nog åttio kilo mer! Hunden heter förresten Elsa! Vad är det för ett namn på en hund? 

Jag drar i kopplet hon kör klorna i backen och vägrar röra sig framåt, däremot försöker hon vända hemåt igen. Men va tusan, ska hon få vinna, i helsike heller. Till slut har vi kommit två gator hemifrån när hunden vägrar gå en millimeter till. Jag drar och hunden kryper ihop över framtassarna och håller emot. Då händer det jag trodde inte var möjligt, hon kryper på något sätt ur selen och är plötsligt lös. Vet ej vem som var mest snopen hunden eller jag. När hon fattade det lägger hon iväg som en raket hemåt, mitt i gatan löper hon, rakt över gatukorsningen och fortsätter i full fart på vår gata. Hade inte en chans att få stopp på henne hur jag än skrek, nästan vid vårt hus stannade hon så jag fick tag i henne. Vilken lycka att det inte kom någon bil, utan att allt slutade lyckligt, men någon mer promenad för mig och hunden blir det inte, den saken är säker! 

Senaste dagarna kommer hon gärna ner till mig i min fåtölj, min stora skrämmande lekamen skräms inte längre uppenbarligen. När vi i morse åkte och veckohandlade i Kungsbacka smög jag ner en påse hundgodis bland mjölk och ägg. Så plötsligt är jag nästan lika populär som Ulla. 

Allt och alla är mutbara, bara mutan är rätt storlek på och lockande nog. Eftersom det dröjer ytterligare några dagar innan det är dags att hunden hämtas från oss hinner jag med hjälp av min påse godis få vovven att få svårt att välja var hon vill bo fortsättningsvis. 

Jeffrey

En av alla skinnknuttekompisar ville bli kallad Jeffry! Varför frågade jag aldrig, han var döpt till Gunnar Persson.

Nu till en annan Jeffrey, nämligen Jeffery Archer.

Vi har på fredagarna ett mycket populärt program på tv, kallas Skavlan efter programledaren.

Ett pratprogram där han bjuder in kända och okända men mycket intressanta personer.

För ett tag sedan var en av gästerna just Jeffery A, han hade gjort en kometkarriär som Margret Thatchers närmaste, med stor makt i England. Trampade i klaveret och dömdes till fängelse för mened.

Så var den karriären över. För att stå ut i fängelset började han skriva böcker, hann med att ge ut tre stycken under tiden i fängelset. Alla tre blev braksuccéer idag har han sålt 155 miljoner böcker över hela världen om jag fattat rätt. Man skulle kunna säga att han är mycket fängslande!! att lyssna på.

Något som får mig att stå ut med livet är att jag läser mycket, framför allt sedan jag kom på hur lätt det är att låna E-böcker på biblioteket och läsa på min IPad. Så jag sökte på Jeffery A och fann att han gett ut en släkthistoria i fyra böcker. Så jag lånade den första, och upptäckte att detta var en bok man fick tvinga sig att lägga ifrån sig, oliiiidligt bra och om författaren ursäktar, fängslande.

Tipsade Ulla om att den här får du låna på din padda, jag lovar den är i din smak påstod jag.

Ulla som normalt är i full fart om dagarna kan plötsligt sitta stilla och läsa i timmar.

Första boken heter förresten Harrys sång. 

Nåväl när jag läst den började jag leta efter nästa bok i ordningen. Kunde inte finna den, däremot kunde jag ladda hem nummer tre! Men hallå vad händer? Frustrerad åkte vi till Kungsbacka bibliotek med paddan under armen och frågade vad som var meningen? Ja menar bok nr 1, 3, och 4 fanns att ladda ner, jag måste ha nr 2 annars missar jag kanske en hel generation i släktsagan.

En mycket ung och späd flicka bakom disken började febrilt knappa på sin dator, efter en stund konstaterade hon att märkligt nog fanns den inte som E-bok! Däremot fanns den som bok att låna vilket jag raskt gjorde. En faderns synder. Minst lika läsvärd.

Skönt att koppla av i böckernas värld och slippa den verklighet vi lever i.

Antagligen är jag ovanligt korkad, men jag fattar ingenting. I Sverige har vi svenskar som är hemlösa, vi har många som inte kommer in på arbetsmarknaden. Pengarna är slut, polisen blir bara färre och färre, ingen vill snart bli polis, för dåligt betalt. Sjukvården går på knäna, vårdköerna växer. Äldrevården är under all kritik, åldringarna läggs för natten kl: 17.00. Iförda jättelika blöjor för ingen personal finns att hjälpa den gamla till toan på natten! Det blir att ligga i skiten och pisset tills de förhoppningsvis nästa förmiddag har en stund över att tvätta rent den boende. 

Listan kan göras längre, allvarligt är att polisen inte har folk och lösa alla inbrott och bedrägerier, snart är det bara mord som kan få utredas. 

Lyssnar man på debatter och politiker verkar det inte som det är några problem med att snabbt skaffa flyktingar bostad, vi får öka bostadsbyggandet heter det. De får lära sig språket så de snabbt kommer in på arbetsmarknaden och får fast jobb!!? 

Men hallå, det som är omöjligt för svenska medborgare löses lätt som en plätt. 

Det som var omöjligt för en månad sen, slut på pengar till polis, hemtjänst, bostäder för hemlösa, sjukvården o,s,v. Det har plötsligt regnat pengar över vår folkvalda regering och riksdag! Hoppas de inte drunknar i penningflödet från himlen. Har ingen annan förklaring, men jag är å andra sidan bara en korkad gammal grinig gubbe.

Tur jag har mina böcker för en stunds verklighetsflykt. Skulle sen de få varandra på sista sidan och leva lyckliga i alla sina dagar, ja då är jag nöjd också.

Just nu

känns det lite malplacerat att kalla denna blog för husbilen. Det är snart en månad som den avställdes ur trafik för vintern, så det är inte mycket att skriva om. Nu får man suga på minnena från säsongens resor. Midsommarträffen på fäboden i Dalarna tillsammans med ett 25 tal andra husbilar var minnesvärd verkligen. Årets höjdpunkt var naturligtvis höstens resa till Kroatien och Italien.

Ulla har det inte lätt med en karl som tillbringat sitt liv bakom ratten på en lastbil med merparten av alla körningar var på längre sträckor. För att hinna till målet för långresan gällde det att ha tankat, pinkat och att matlådan åts i farten. Både matlådsvärmaren och snabbkaffe kokaren satt så monterade på instrumentbrädan att de kunde nås i farten. Undrar om jag inte var trafikfarligare än de som i dag smsar i farten. Uppenbarligen var jag skicklig på att både äta köttbullar, sås och potatis i farten då jag aldrig krockade eller körde i diket. Så här i efterhand kan jag säga att detta förfarande är inget jag är stolt över. Det är många år seda nu borde vara preskriberat nu. Sådant beteende idag skulle antagligen sätta mig innanför galler en tid.

Vad har detta med Ullas och mina husbilsresor att göra? Det är svårt att lära gamla hundar sitta heter det. Lika svårt verkar det vara att få gamla chaufförer att stanna efter vägen. 

Vi har varit för dåligt pålästa om sevärdheter efter vägen och därför missat många sevärda platser, mycket på grund av svårigheten att få stopp på bil och gubbe.

Denna resan vi gjort i höst var vi överens om att läsa om sevärda delmål efter vår färd. Guideböcker inhandlades och lästes, samt att verkligen ta det lugnt och i möjligaste mån undvika motorvägar.

I efterhand kan konstateras att, ja så många stopp för att se  mycket sevärt efter vägen har vi aldrig gjort vid tidigare resor. Ändå kan vi konstatera att vi borde gjort massor av stopp ytterligare då det är mycket sevärt vi missat.

Men nu är det som det är, bara minnen kvar. Bilen avställd för detta året, få se vad nästa år kan bjuda på. Får vi bara vara friska ska vi ut på nya färder och mål.

Nu när man inte behöver tänka på Carthagon där den står under tak skyddad för väder och vind så måste man fylla dagarna med något vettigt, ja va då? Jo mitt myckna stillasittande framför IPad och TV har inneburit att jag upptäckt att både benmuskler och armmuskler håller totalt på att lämna min kropp! Som tur är finns ett gym inom gångavstånd från vår stuga, så varannan dag sliter jag och drar i dessa h-vetes maskiner för om möjligt behålla de små muskler jag har kvar, att få dem att växa igen är kanske att begära för mycket kanske. Övriga veckodagar tar jag min långpromenader. Lånade stegräknare och  min runda är på mer än 10 000 steg, vilket ska vara godkänt för en dag har det sagts mig.

Jag får erkänna det är inte med någon glädje jag släpar mig till gymmet, latmasken inom mig protesterar högljutt, men ändå känns det bra när jag på trötta ben stapplar hemåt efteråt.

Ser genom fönstret att det blåser kraftigt men att solen kämpar för att tränga genom molnen så det är dags för dagens promenad.

Maj-Britt

Laurense i sitt egenhändigt byggda uterum vid bryggan.

Den här bloggen ägnar jag åt dig.

Ditt SMS idag från dig borta i Tacoma där du skriver att Laurence har somnat in idag 87år gammal.

Det får oss bli ledsna naturligtvis, vi har så ljusa minnen av Laurense och er alla därborta. Dels när ni allihopa var här i Sverige, vi hade släktträff hos oss vid Anevik, och fortsatte sedan till Växjö där festen fortsatte hos Niklas och Maria. 

Men framförallt minns Ulla och jag när vi gjorde vår bilresa tvärs över hela USA och avslutade med nästan en vecka hos er i Tacoma.

Alla kvällarna runt ert köksbord där vi pratade och pratade och pratade, för mig som bara läste Engelska några år i folkskolan för femtio år sedan kunna sitta och prata med Laurens, Erik, Kristina och dig. Ni förstod vad jag sa och jag förstod i alla fall det mesta. Du M-B och Laurense talade förvånansvärt bra svenska, däremot fick allt tal med E och K ske på engelska. Att sitta där på kvällarna efter du bjudit på god middagsmat och helt otvunget bara prata om allt mellan himmel och jord är ett minne som jag alltid bär med mig ska du veta.

Eller eftermiddagarna när Laurense skulle se nyheterna på tv, han och jag i varsin fåtölj, Laurens slog upp var sitt glas whiskey, han behövde det mot smärtan i sitt knä sa han. Ta mig tusan om inte jag också hade ont i ett knä! Så lämpligt då.

För inte tala om när Laurens och Erik tog oss med till världens största bilmuseum, helt fantastiskt vilken upplevelse för mig som varit bilintresserade sedan barnsben, att se dessa fantastiskt välrenoverade klenoder. Även utflykten Erik tog oss med på till Seattle med lunch på restaurang där samt ett besök på marknadsplatsen där, och till botaniska trädgården, innan vi vände hem till ert hus igen.

För inte tala om Kristina som lånade ut sin sköna säng till Ulla och mig, snacka om gästfrihet!

Den enda som var missnöjd var hennes katt som inte uppskattade att vi tog vad hon tyckte var hennes plats i sängen. 

Du kan av dessa rader förstå att dessa minnen har etsat sig fast i minnet hos en gammal gubbe som inte minns vad filmen hette vi såg på tv igår!

Du skall veta att vi tänker på er alla i denna svåra stund, kramar från oss alla här i Sverige.

Skall i kväll ta mig ett glas whiskey, höja glaset och säga skål på dig Laurense.

M-B Erik, Kristina och Ulla i Botaniska trädgården i Seattle.

Erik Ulla Maj-Britt och Laurense vid utflykt till en berömd golfbana.

Svårt att välja, bilen eller Marlyn Monroe ?

Rastplatser

Vid vår resa i delar av Europa med vår husbil upptäcker man vad otroligt med lastbilar och bussar det är i trafik på de stora vägarna, främst då Autoban i Tyskland. Den högra filen är ett enda långt pärlband med långtradare av alla slag. I Tyskland är det förbjudet att köra lastbil på söndagar, och vad gör chaufförerna då? Jo överallt finns det rastplatser med restauranger och möjlighet att duscha. Det är jättestora parkeringsytor med plats för hundratals bilar. Där står man och väntar in måndagen och få börja köra igen. Rastplatserna är naturligtvis nödvändiga för bilister både av lastbilar som personbilar att uppsöka toaletterna. Vi kunde se hur nya jätteanläggningar anlades och växte fram överallt efter Autoban. Det är gratis att övernatta på dessa rastplatser, att "knö" sig in mellan dessa långtradare för att sova är tryggt och bra, om man inte hamnar bredvid en bil med frysaggregat och har bilen full av Nordsjölax, och därför måste det dieseldrivna kylaggregatet vara igång hela dygnet. Skulle man mot förmodan vakna av att någon vill olovandes försöker bryta sig in i bilen ska man kasta sig över signalhornet. Börjar det bröla kan man lugnt lita på att ett antal chaufförer kommer till undsättning. De ställer upp för varandra, vet ju inte vem som råkar ut för rånare nästa gång. 

Nu verkar det som de ljusskygga individer som sysslar med rån insett att de riskerar bli sönderslagna innan de överlämnas till polisen. Därför kan man lugnt stå där och sova och vakna utvilad inför nästa etapp.

Så kommer vi hem till Sverige igen, och vad händer här??

Jo Trafikverket som anlägger och sköter de rastplatser som börjar växa fram på allt fler större vägar typ Europavägar men även efter andra hårt trafikerade vägar runt om i landet. Ja men så bra då! 

Vi hade räknat med att stanna på en rastplats strax efter vi åkt över Öresundsbron mellan Danmark och Sverige. Jaha och det gick bra?? Skulle inte tro det, va då för? Jo för Trafikverket hade ställt ut betonghinder vid infarten till platsen! Va då för undrar man? En stor och ganska nybyggd anläggning med fina toaletter, stängt!?

Har senare läst om att det är minst ett dussin stängda rastplatser runt om i landet.

Problemet tycks vara alla Rumäner och Bulgarer, romer, zigenare kallades de förr i tiden. De kommer i gamla bilar och minibussar, 14-15 stycken i en bil för högst sju personer. De bosätter sig mer eller mindre där. Använder toan som tvättstuga, det hänger tvätt på tork både högt och lågt, dessutom skräpar de ner något helt otroligt. När natten kommer sitter dom rakt upp och ner i bilarna och sover!

Svenskar som svänger in på rastplatsen och ser detta stannar inte utan gasar på och kör därifrån.

Svenska chaufförer har behov av att ta rast och kanske besöka toan har med detta hindrats ta sin lagstadgade rast då parkeringen är avstängd. Har läst att den chaufför som kör en minut längre än lagen tillåter får saftiga böter. Blir inte lättare när platsen som kunnat ge den vilan är stängd för att förhindra att det kan bli en fast bosättning där.

Vad kan lösningen va då? Enligt mitt förmenande rätt enkelt, stäng av vattnet på toaletten, alltså i handfatet. Endast vattenspolning i toastolen, kanske våtservetter, men de sistnämnda kanske försvinner som en avlöning antagligen.

Egentligen en skitsak jämfört med den flodvåg av människor som väller in i landet varje dag.

Var ska de få tak över huvudet, de ska ha mat skolgång läkarvård tänderna lagade. Helst också ett jobb också. Sjukvården fungerar inte idag hur kommer den funka i morgon? Skolorna har lärarbrist i dag, finns det fler lärare i morgon? Många frågor blir det, som tur är är det inte mina bekymmer,

Det värsta är att regeringen verkar inte tycka det är deras bekymmer heller!

En bra ställplats hittar man i Askersund.