Vår resa som jag så länge sett fram emot har varit osannolikt motig. Började redan innan vi passerat Danmark, jag fick en kraftig förkylning, snuva, hosta och lätt feber. Detta har hållit i sig fram till idag. När jag trodde jag var på bättringsvägen smittade jag Ulla! Så har det fortsatt.
Det ovanligt miserabla väder vi haft genom Tyskland och Frankrike med skyfall och störtregn. Gjorde att de ställen vi planerat. att besöka efter vägen kändes inte lockande iklädda stövlar regnrock och paraply. Så följden blev att vi bara körde på. Till mycket stor del på icke betalvägar, vilket betyder att vi åkt flera hundra mil på småvägar genom små byar som Ulla inte ens fann på kartan! Men vår Garmin ( gamla Bettan) gav aldrig upp. Ibland funderade vi att kalla på "Missing People" för att lotsa oss till bebodda trakter. Men allt har rullat på, flera hundra rondeller har vi kört igenom, för inte säga tusentals.
Sol och värmen kom när vi följde Biscayabukten, mycket vacker natur grönt, inte uppbränt som när vi senare var i södra Portugal och solkusten i Spanien, här är allt brunt bränt ser tråkigt ut så här års.
Malin har gått helt klanderfritt så här långt. En miss i konstruktionen har vi upptäckt. Det så kallade gråvattnet, ( diskvattnet,handfatet på toan, duschen) samlas i en tank under bilen. När den blir full får man åka till speciella tömningsplatser, vrida på en spak och vattnet rinner ut. Problemet är att om man vill stå en längre tid med markisen ute matta och stolar och bord får man avbryta och åka och tömma. Tanken blir full efter 3-4 dagar. Alternativet är att försöka ställa under en hink, tappa i den och gå och tömma hinken. Kan bli en 20 hinkar, om man nu kunnat få under en hink! Tyvärr är Malin så låg att det funkar inte. Detta har varit ett problem som jag behärskar utan att tappa mitt ständigt goda humör!!
Badat i Atlanten var en härlig upplevelse, vattnet var nästan i varmaste laget, underbart.
Något vi inte önskat oss var att Ulla en morgon upptäckte en som vi tyckte liknade en propp i en åder i foten! Jaha vad gör vi nu?? Vi höll noga koll på den och efter några dagar ringde vi en bekant sjuksköterska och bad om råd. Efter en vecka googlade jag på svensk privatklinik, fann en i Fuengirola ringde dit fick en tid dagen efter kl:13,00. Nu började en spännande förmiddag, vi hade några mil att köra så vi körde i god tid. Inget fel med en liten nätt Malin i detta virrvarr av smala gränder. Adressen vi fått ville inte "Bettan" kännas vid, jag visste att kliniken låg nära stranden. Så vi letade oss dit och fann en plats för en personbil, jag knödde in Malin där, gick bra. Nästa problem en parkeringsautomat totalt obegriplig att förstå sig på. Jaha vad gör vi nu? Fick syn på en parkeringsvakt på motsatta trottoaren slog till med en busvissling och vinkade på henne. Hon var vänlig nog att komma över och på smattrande Spanska visade hon hur man gör. Si Si sa vi och tackade. Man fick bara stå tre timmar som mest, vi behövde nog kanske fem timmar. Så vi flyttade oss några hundra meter västerut.
Hittade ett nytt hål att trä in Malin i. Så var det de där med parkeringsautomaten.
Hur var det nu hon sa? En Australiensare stod före oss och försökte få ut en biljett, fick en lektion i nya svärord! Fick syn på vår vän parkeringsvakten igen, ny vissling. Hon kom leénde över gatan igen, hjälpte mannen först sen var det vår tur. För säkerhets skull övervakade hon vårt handhavande. När Ulla stoppade in Visa kortet kom det en ny ordström ur vaktens mun, pekade med långa röda naglar nästan lika röda som hennes läppar. Stod en liten lapp som berättade på Spanska att endast mynt gällde, som tur var hade jag mynt i fickan, kvittot kom ut och jag bockade och lyfte på hatten och tackade den förtjusande Spanjorskan för hjälpen. Nu var vi både svettiga och skärrade så en öl och sandwich på en trottoarservering satt inte fel. Klockan sa det var dags att träffa läkaren så vi traskade dit, konstigt nog kom vi rätt. När jag beställde tiden sa sköterskan att då får ni träffa en svensk läkare!!
Va bra sa vi, inga språkförbistringar. När vi blev uppropade av läkaren presenterade han sig som Akbar Nafarieh!!!?? Va då svensk?? Han var från Iran men kom som student till Sverige och blev kvar.
Han gjorde ett gott intryck på oss, Ulla hade svårt med hans svenska, men jag hade krya batterier i hörapparaterna och förstod honom bättre. Diagnosen sa inflammation i blodådrorna i foten med även en infektion. Två kortison sprutor i foten en gel att smörja på morgon å kväll. Pencellinkur tre tabletter om dagen i sju dagar plus en stödjande binda runt foten.
Det är tre dagar sedan vi var hos läkaren, än ingen större bättring. Vi får vänta och se tiden an.
Idag har varit en trevlig dag, åkte till IKEA i Murcia. Var som att komma hem till gamla Sverige igen.
Jag har länge varit i behov av ny kudde.
Det är ju så att när man har pengarna i madrassen ligger man högt med huvudet, men varefter pengarna tar slut så har jag behov av en högre kudde.
När vi strosat igenom varuhuset och nickat igenkännande åt bokhyllan Billy och byrån Malm kom vi äntligen till matsalen och kunde beställa svenska köttbullar med lingon, vilken lycka. Sedan vid utgången säljer dom en del svenska livsmedel. Köpte ett kilo köttbullar, en burk pepparkakor, lax och citronsås med dill till laxen.
Här har IKEA en ställplats för husbilar vi har stannat här för natten, lyckades knö in Malin under några träd som ger oss skugga mot den tropiska värmen som här råder.
I morgon skall vi träffa våra vänner Brith och Martin från Gävle i Cabo Roig där de har lägenhet sedan till Torrevieja och Anita och Åke. Innan vi stannar på Bahia camplng i Santa Pola. Är där vi stod i sex månader för tre år sedan, spännande och se om det finns några bekanta från den tiden i år.
Jag badade men Ulla har badförbud tyvärr. Campingen är innanför staketet
till höger på bilden.
Hoppas Ulla blir bättre. Det händer en del på er resa.
SvaraRadera